La La Land

Jag är kär i Emma Stone. Har varit det länge och kommer förbli. Älskar slutet av andra musiknumret när nästan alla är stilla och hon går genom fake-snön, musiken höjs och blir snabbare. Varje gång hon dansar till musiken han spelar känns det fantastiskt. Blev tårögd i slutet. Den starka what could havre been segmentet/känslan följt av ånger och dread slog mig i ansiktet. Även när hon ser SEB’s skylten känns det dåligt. Det är nånting med avtrycket man lämnar rent allmänt. Gillar också scenen då hon ska gå fram till honom på restaurangen efter han har spelat klart. Hon går fram och man känner spänningen men BAM! så skiter han i Det är något som saknas. Svårt att sätta fingret på men jag tror det är någon brist på mänskliga detaljer i huvudkaraktärerna. Vi vet karaktärernas centrala och starkaste viljor men de är inte så mycket mer än det känner jag. När det säger att de alltid kommer älska varandra känns det skevt pga det har aldrig tidigare riktigt kännts som att de har det. Attraktionen är där men inte kärleken. Men kärleken kanske är där och då kanske den är generisk eller nåt. Vad problemet än är så präglar det nästan hela filmen där de sköna stunderna inte uppnår sin maximala skönhet. Vacker och komplicerad jäkel 7/10